Det var en skön höstdag som de fyra vännerna och deras elva hundar tog sig över från fastlandet för att njuta av en lång promenad på Hönö. Hundarna var vana vid att umgås och allt var lika trevligt som vanligt för såväl ägare som hundar. Efter god motion i ca två kilometers tung terräng började Hugo och ett par av de andra hundarna busa och leka. Något som inte alls var ovanligt. Men leken blev allt mer intensiv och när det till sist blev för mycket för Hugos lekkamrat sa han till genom ett snabbt nyp över nacken på Hugo.
– Efter det hänt så var allt så odramatiskt. Alla hundar var lugna och Hugo bara stod där och gjorde inte ett ljud från sig, berättar Nelly.
Nellys ena väninna, Eli, som stod närmast Hugo gick fram för att se så allt var okej med honom. Hon ser direkt att det var ett jack in under käken och så fort Hugo rörde sig sprutade det blod. Trots att det endast var ett snabbt och inte värst hårt nyp, hade det alltså gått hål på Hugos tunna hud och man blev orolig över att såret punkterat en halspulsåder eller en ven.
Eli hade lite kunskap kring första hjälpen och stoppar direkt in sitt finger i såret och nyper sedan till från utsidan för att stoppa blödningen. Nelly fokuserar på att hålla Hugo så stilla och lugn som det bara går i situationen och de andra två vännerna samlar in resten av hundarna.
Att ta sig till fastlandet
Då det inte går någon bro ut till Hönö, utan endast färja, börjar sällskapet nu ringa runt till alla möjliga kontakter. En bekant bor på ön och efter samtal till henne får de snabbt veta att någon veterinär inte finns på Hönö. De måste ta sig tillbaka till fastlandet, något som inte är lätt då de står mitt ute bland klipporna. Samtidigt märker Nelly att Hugo sakta börjar gå in i chocktillstånd.
– Han blir frusen och okontaktbar och jag märker att han förstår att något konstigt är på gång. Blodet fortsätter spruta varje gång han rör sig och jag gör allt jag kan för att hålla min hund stilla, säger Nelly.
Telefonerna går varma och de alla fyra sitter snart i olika telefonköer för att försöka hitta en lösning så Hugo snabbt ska få hjälp. När de kommer fram till närmaste veterinär på fastlandet får de meddelandet om att de inte kan ta emot Hugo då skadan är för allvarlig, han måste åka till Blå Stjärnans djursjukhus. En annan väninna är i telefon med en gemensam vän som är djurvårdare, och tack vare detta får de reda på vilka värden de ska kolla på hos Hugo för att bättre förstå hans tillstånd.
De ringer Svenska Djurambulansen som är redo att rycka in, men inser att de kommer behöva ta sig till fastlandet på något sätt för att få den hjälp Hugo behöver – och det snabbt. Nelly blir mer och mer orolig och släpper inte taget om sin hund en enda sekund. De tipsas om att ringa Svenska Sjöräddningssällskapet som svarar på larmet och med ens rycker ut med två båtar. En större för att ta dem till hamnen i Göteborg och en mindre för att kunna plocka upp Hugo och matte då den större båten inte kan nå fram till dem vid klipporna.
– I väntan på båten går jag in i chock och jag minns inte alla detaljer. Jag minns dock hur båten först kör förbi oss och att min kompis springer över klipporna efter dem medan hon har dem i telefon, berättar Nelly.
När den lilla båten väl nått dem påbörjar ett arbete med att försiktigt lyfta över Hugo på ett säkert sätt. Eli fortsatt med fingret istoppat i Hugos hals och Nelly bärandes på sin älskade hund. När Nelly vid ett tillfälle släppte Hugo för att låta personal hjälpa till att lyfta honom ombord får Hugo panik och Nelly sätter med ens händerna på sin hund igen.
– Det är så konstigt. Samtidigt som man är livrädd för att något ska hända ens hund, så är man inte rädd för att något faktiskt ska hända. Man känner ju sina hundar och vet vad de går för. Men jag hade på något sätt gett upp hoppet när jag kände hur lealös han var. Att han reagerade när jag släppte mina händer från honom var skönt, då visste jag att han var vid medvetande och att det fanns en chans, berättar Nelly.
Svenska Djurambulansen stod redo
Sjöräddningen ansöker om att få åka med hög fart in till Göteborg, något de beviljas med tanke på det allvarliga läget. Efter ny kontakt med Svenska Djurambulansen har de även sett till att en ambulans står redo i hamnen och väntar på dem för att snabbt kunna föra Hugo till veterinär. Väl framme vid ambulansen byter Eli och Nelly grepp för att Hugo ska kunna åka bak tillsammans med matte.
– På bara någon sekund har jag mitt finger i hans hals för att stoppa blödningen och Hugo läggs framför mig i baksätet med huvudet i mitt knä, säger Nelly.
Chauffören berättar hur allt kommer gå till och att Blå Stjärnan vet att de är på ingång. Scenen de möts av när de kommer fram till djursjukhuset är som taget ur en film. Nelly beskriver hur ett helt team kommer ut med en bår, hur hon springer jämte båren in tillsammans med personalen som alla har fullt fokus på Hugo och hur han mår. Hugo får komma in på sjukhuset och man sätter dropp och kollar värden på en gång.
Nelly ombeds ta ut fingret från hans hals för att veterinärerna ska kunna se till såret. Efter flera timmars bärande så lättar hon krampaktigt och långsamt på fingret och ser att inget blod kommer ur såret. Under de två och en halv timme som Eli och Nelly envist tryckt in fingret har de till slut lyckats stoppa blödningen. Blå Stjärnan tar in Hugo för observation under natten och matte får åka där ifrån.
– Chocken lämnar mig inte förrän vi åker från Blå Stjärnan. Jag ser mig själv som en samlad person, men med allt blod kändes det som något ur en skräckfilm. Jag trodde verkligen att han skulle dö, säger Nelly.
Dagen efter kan veterinär söva Hugo för att kolla närmre på såret. Det visar sig vara ett fyra centimeter djupt smalt jack som gått rakt igenom en ven. Man misstänker att Hugo förlorat en tredjedel av sitt blod. Trots detta kan han sys ihop och får, svullen och medtagen, åka hem med matte igen redan dagen efter den hemska mardrömmen.
Tack vare att de fyra vännerna behöll lugnet och jobbade framåt trots panik kunde de hålla Hugo vid liv tillräckligt länge för att hans liv faktiskt skulle gå att rädda. Alla hade med sig Första hjälpen-kit, men dessa låg i bilen och kunde inte nås.
– Det går att förbereda sig för en massa saker, men man vet verkligen inte vad som kommer att inträffa. Är det något jag tar med mig från detta så är det att alltid ha med sig Första hjälpen-kit. Även om det inte kom till användning just denna gång. Nu hade jag tre par extra händer med, men nästa gång kanske jag inte har det och då kan kitet vara det som avgör. Jag vill tipsa alla om att ha det och att preppa telefonen med viktiga akutnummer så som veterinär och Svenska Djurambulansen, säger Nelly.
Hon berättar att Hugo idag mår mycket bra. Han är en mjuk, lugn och närvarande hund med speciell personlighet. En riktig livsnjutare och en typisk hund. Hugo börjar bli till åren och beter sig mycket som en gammal gubbe som går runt och suckar och grymtar högt. Han lever nu pensionärsliv tillsammans med Nellys pappa.
– Pappa brukar säga att de är ute på promenader, men att de egentligen bara är ute i skogen tillsammans och filosoferar om livet och döden. Rastningen av varandra är sekundär, berättar Nelly och skrattar.
Text: Martina Svensson
Fotograf: Privat och Eva Quirbach
