Matte ringde in gällande sin hund som tappat all kraft och stabilitet i bakbenen, och som inte gjort sina behov på ett dygn. Lite aggressiv mot matte och veterinär, men inte mot mig som chaufför eller djurvårdaren. Hunden skulle bli 14 år nu i december. Matte valde efter mycket om och men att avlivning var det bästa. Då matte tyckte det var svårt att stanna kvar under den svåra tiden så frågade hon om jag kunde stanna hos henne, till dess att släkting/barn skulle komma. Självklart gjorde jag det. Matte var så ledsen att hon inte kunde prata, men hon tackade så mycket för allt stöd och sällskap hon fått. Att det inte kunde vara någon bättre som kom och stannade kvar hos hennes pälskling. Hon ville absolut swisha till oss som tack för allt, men påpekade att det inte skulle räcka ändå för hur tacksam hon var.

//Charlie, Svenska Djurambulansen – Stockholm