– Jag hör konstiga ljud och tror först att det är två katter som bråkar på utsidan, det händer ibland. Men det låter annorlunda, mycket mer aggressivt. När jag går ut inser jag att allt väsen kommer inifrån Minis katthus på gården, berättar Michaela.
En hjältemodig insats
Hon skruvar hastigt loss taket på det lilla huset för att bättre se vad som försiggår, och den chockerande synen kommer hon aldrig att glömma.
– En grävling har bitit tag i Minis bakben. Jag griper efter första bästa sak jag kan få fatt på – en sopkvast – och försöker med hjälp av kvasten få grävlingen att släppa taget. Till slut släpper den äntligen Minis ben och flyr i väg ut i mörkret, återger Michaela.
Mini är allvarligt skadad och har svårt att röra sig. Chockad och förtvivlad försöker Michaela tänka klart. Hon minns då att hon för flera år sedan, när hon adopterade Mini, sparat numret till Svenska Djurambulansen i mobilen – i det fall en nödsituation skulle uppstå.
Hjälp på väg
– Jag visste inte vart jag annars skulle vända mig, så jag ringer Svenska Djurambulansen och chaufförsvolontären Bettina svarar. Hon hoppar direkt in i djurambulansen och kör hem till mig, det var en lättnad att veta att hjälp var på väg, konstaterar Michaela.
Tillsammans hjälps de åt att få in den rädda och sargade Mini i djurambulansen och Bettina styr mot det dygnet runt öppna djursjukhuset Awake. Tryggheten som infinner sig under resan spelar en avgörande roll för Michaela i ett av livets mest traumatiska ögonblick.
– Vi pratar under hela resan. Bettina är så lugn, och det hjälpte mig verkligen säger Michaela och tillägger, hennes stöd gjorde allt så mycket lättare, jag kände mig inte lika ensam.
Ett känslosamt beslut
Väl framme hos Awake möts Michaela av en förvånad veterinär, när hon berättar vad som hänt. Veterinären frågar om hon verkligen är säker på att det var en grävling som attackerat Mini. Michaela, som tydligt sett djuret på nära håll, bekräftar utan tvivel att det var en grävling som gav sig på hennes stackars katt.
Vid undersökning visar det sig tyvärr ganska snabbt att Minis skador är omfattande. Den natten tvingas Michaela fatta det svåraste beslutet av alla – att låta Mini somna in.
– Han hade kämpat så tappert både under attacken och efteråt. Det var ett enormt tungt och sorgligt beslut, men jag visste att det var det rätta, säger hon känslosamt.
Med värme i rösten berättar Michaela om en trygg, social och nyfiken katt som älskade sitt bostadsområde. Mini var en riktig gårdskatt som alla i området kände väl. Ena stunden jagade han lekfullt andra katter för att i nästa ligga i matte Michaelas famn och spinna högt – en fantastisk vän.
Trots den sorgliga utgången känner Michaela en djup tacksamhet för att hon inte stod ensam den natten, och avslutar med att säga;
– Jag vet inte hur jag hade klarat mig utan Svenska Djurambulansen. Att någon kom – mitt i natten, när jag stod där ensam och panikslagen med Mini – det kommer jag alltid att vara tacksam för.
Text: Eda Salihov
Foto: Privat
