I en lägenhet strax öster om Göteborg säger Patricia hej då till hundarna Tilda och Maze. Allt är som vanligt, och när hon en trekvart senare har uträttat sitt ärende och kliver in hemma i hallen igen, förväntar hon sig glada svansviftningar som välkomnar henne – i stället möts hon av en mardröm.
Tilda, hennes älskade tolvåriga Rhodesian Ridgeback, ligger på golvet med fradga runt munnen och skakar våldsamt. Hela kroppen krampar och hon är okontaktbar. När chaufförsvolontärerna Peter och Stefan tar emot larmsamtalet inser de att läget är akut och agerar direkt. De styr djurambulansen österut och ringer upp Patricia på vägen.
– Hon pratade osammanhängande med panik i rösten, det var tydligt att hon var skärrad. Jag talade om att vi var på väg och snart skulle vara framme, berättar Peter.
– Jag ville bara få hjälp så fort som möjligt. Allt jag tänkte var att vi måste rädda henne, säger Patricia med gråten i halsen.
När Peter och Stefan kommer fram möts de av en skräckslagen matte och en hund i livshotande tillstånd. Nu gällde det att handla snabbt, varje minut var avgörande. Den krampande Tilda blir buren på bår nedför trapporna och lastas in i djurambulansen, sedan ger de sig i väg mot djursjukhuset.
En kamp mot klockan
Men efter bara några hundra meter händer det otänkbara. Djurambulansen havererar och stannar. Växellådan har rasat.
– Det här får bara inte hända, tänkte jag. Pulsen gick upp i 180. Vad gör vi nu? Hur ska vi agera? Samtidigt som vi hör hur den stackars hunden krampar där bak rusar tankarna, berättar Peter.
Patricia, som valt att följa efter i sin egen bil tillsammans med hunden Maze, som hon inte vill lämna ensam i lägenheten, förstod först inte varför djurambulansen stannat.
– Jag tänkte att de väntade in mig. Men när jag kom fram och fick veta att bilen hade gått sönder… jag bröt ihop. Det här är inte sant!
Situationen var kritisk. Tilda behövde komma till djursjukhuset – nu. Peter ringde genast efter förstärkning. Lyckligtvis var Richard, en annan chaufförsvolontär i jour, i närheten.
Tiden står stilla
Richard vände och var på plats drygt tio minuter senare. Men minuterna innan förstärkningen anländer känns som en evighet.
– Allting var liksom på paus. Jag hann tänka alla möjliga tankar, säger Patricia. Kan man ringa en vanlig ambulans? Kan vi få in henne i min lilla bil? Allt snurrade, det var fruktansvärt.
Under tiden ringer Peter och Stefan till djursjukhuset för att höra om det finns något de kan göra för att underlätta Tildas situation. Men nej, de kan bara vänta och hoppas på att Richard ska komma så snabbt som möjligt.
Medan de väntar fokuserar Peter och Stefan på att ta hand om Patricia och Tilda. Krampanfallet har inte avtagit, de stryker Tilda lugnande och låter Patricia komma in i djurambulansen för att sitta intill sin vän. När Richard anländer flyttas Tilda snabbt över till den andra djurambulansen och färden till djursjukhuset kan fortsätta.
Väl framme på Blå Stjärnans Djursjukhus i Göteborg springer Peter in för att hämta sjukvårdspersonal. Kort därefter rusar Patricia också in.
– Jag ville bara skynda på allt, säger hon.
Hoppet byts ut mot ett farväl
Tilda rullas in på en bår och sen går allt väldigt fort. Kort därpå får Patricia beskedet: Tilda har troligen drabbats av allvarliga hjärnskador till följd av kramperna. Det finns inget mer att göra.
– Det var inget liv kvar att rädda. Hon fick somna in. Jag hann säga hej då. Men det gör så ont, jag hoppades in i det sista.
Richard och Peter stannade kvar vid Patricias sida inne på djursjukhuset medan Stefan åkte vidare på andra larm.
– De tog så väl hand om mig och var ett tryggt stöd under hela den här hemska tiden, säger Patricia med värme i rösten.
Patricia lever nu i ett hem där allt står kvar
När Patricia kommer hem till lägenheten igen, utan sin bästa vän, ber hon sin syster att hämta Maze, som hon varit hundvakt åt.
– Jag klarade inte av att ta hand om någon annan just då, säger hon.
Idag är Patricia tacksam över att Maze var hos dem när detta hände, att hon fanns hos Tilda när hon insjuknade. Det är en tröst att tänka på att hon inte var ensam i lägenheten. Patricia har inte kunnat förmå sig själv till att städa undan Tildas saker. Allt står kvar precis som innan.
– Det känns som att hon bara är borta tillfälligt. Som att hon ska komma hem snart igen. Men vissa dagar är fruktansvärt tunga. Det är så tomt utan henne.
Tilda var inte vilken hund som helst. Hon hade varit Patricias följeslagare i över ett decennium – genom sjukdom, glädje och sorg. En soldyrkare som älskade sommaren, en tokig själ som kunde få vem som helst att skratta.
– Hon var världens bästa hund. Genomgod, klok och lojal. Vi var varandras allt. Det är svårt att förstå att hon inte kommer tillbaka, säger Patricia.
Hon brister ut i gråt när hon pratar om hur Tilda var och vad hon har betytt för Patricia.
– Det är svårt för mig att prata om Tilda, jag blir så ledsen.
Än finns inga tankar på någon ny hund, men det kommer säkerligen i framtiden. Först behöver Patricia bearbeta sorgen mer, innan hon kan gå vidare. Mitt i all sorg, är Patricia tacksam:
– Peter, Richard och Stefan ska ha en stor eloge. Så fina människor, de var helt otroliga! Jag var hysterisk, men de var så lugna och sansade, fick mig att känna mig trygg och tänka klarare. De tog verkligen hand om Tilda och mig på bästa sätt. Jag är evigt tacksam att dom löste allt så bra, trots omständigheterna. De gjorde verkligen allt de kunde.
Minns händelsen som ett av de mest extrema fall han varit med om.
Chaufförsvolontären Peter, har burit med sig händelsen.
– Det var verkligen ett av de mest extrema larmen jag har ryckt ut på.
För Peter har händelsen lett till att han är mer vaksam:
– Jag är ännu lite mer uppmärksam på bilarna nu. Vilken bil kör jag, ska jag köra långt? Lyssnar på hur bilen låter och håller noga koll på varningssignaler.
Händelsen med Tilda blottade en sårbar punkt i en livsviktig verksamhet. Djurambulanserna rullar många mil varje vecka – men deras skick är långt ifrån tillförlitligt.
– Vi är i akut behov av nya fordon. En dag kanske det inte finns en Richard i närheten, avslutar Peter.
Varje minut är avgörande när ett djur svävar mellan liv och död. Men djurambulanserna är slitna, gamla och står ibland bokstavligen stilla. När viljan, hjärtat och människorna räcker till – men tekniken inte gör det – riskerar liv att gå förlorade.
När djurambulansen slutar gå – kan ett hjärta sluta slå
Text: Josefine Reinli
Foto: Privat
