– Jag trodde knappt mina öron, berättar Madde. En utter! Jag har varken kunskap eller tillstånd att ta hand om uttrar. Men när de berättade att de inte sett några föräldrar på två dagar och att ungen kastat sig över fisken de gav den, förstod jag att den behövde hjälp.
Uttern fick tillbringa natten hemma hos Madde, tryggt inbäddad med värme och fisk som kollegor hjälpte till att ordna fram. Dagen därpå började arbetet med att hitta någon som kunde ta emot den.
– Det visade sig att Lena på Skansen har tillstånd att ta emot utter, så då började nästa utmaning – hur skulle vi få dit uttern? säger Madde.
Från Torsby i Värmland, till Stockholm är en lång resa, särskilt med ett litet barn hemma. Madde efterlyste hjälp på sociala medier, och genom en kedja av engagerade människor kom hon i kontakt med Svenska Djurambulansen. En av chaufförsvolontärerna kunde möta upp henne vid en bensinmack i Bålsta och ta över transporten den sista biten till Skansen.
– Han var så trevlig, berättar Madde. Och jag var så lättad att uttern äntligen skulle få komma till någon som kunde ta hand om den på rätt sätt.
Väl framme togs den lilla uttern emot av personalen på Skansen, där hon senare fick sällskap av en annan unge i samma ålder.
– Det var min första utter på tio år, säger Madde. Det är verkligen inte vanligt att man får ta emot en sån. Men allt samarbete mellan privatpersoner, viltrehabiliterare, polis och Svenska Djurambulansen fungerade fantastiskt bra – det var en sådan där insats som verkligen värmer.
Händelsen blev också ett minnesvärt larm för chaufförsvolontären Nichlas, som just då hade jour i Stockholm. Det här var nämligen ett uppdrag som egentligen faller utanför Svenska Djurambulansens vanliga ramar – men som den här gången blev ett fint undantag.
– Jag tror kanske att jag är den första som någonsin har kört en utter i Svenska Djurambulansens historia. När jag fick förfrågan om att hämta den föräldralösa lilla ungen, så jag åkte och mötte upp viltrehabiliteraren Madde, hämtade uttern och transporterade den till Skansen, berättar Nichlas.
Text: Eda Salihov
Foto: Privat
