Ett år av utbildningar, myndighetskontakter och ideellt arbete ligger bakom den nya verksamheten. I samarbete med bland annat Svenska Djurambulansen får nu fler små liv chansen att återvända till det vilda.
Det började med en rundresa i viltrehabiliteringens Sverige. Genom sin stiftelse Svenska Djurfonden besökte Therése Lindgren flera viltrehabiliterare och fick för första gången en inblick i hur det dagliga arbetet med att hjälpa skadade eller föräldralösa vilda djur går till.
– Jag blev både djupt berörd och imponerad. Jag såg hur mycket dessa eldsjälar gör för våra vilda djur, ofta helt ideellt och ibland till och med med pengar ur egen ficka. Det väckte en stark vilja i mig att själv bidra mer konkret, berättar hon.
För Therése är engagemanget för djur inget nytt – hon har i över ett decennium varit jourhem för olika omplaceringsverksamheter och läser nu djurskydd och etologi vid universitetet. Att fördjupa sig även praktiskt, och då särskilt i viltvård, blev ett naturligt nästa steg.
– Redan som barn var jag fascinerad av djuren vi sällan ser på nära håll – de som lever sina liv i skogen, på fälten eller i skuggorna av människans värld. Att nu få arbeta praktiskt med att rehabilitera just dessa djur känns som en naturlig förlängning av det engagemanget.
Men från tanke till verklighet var vägen lång – och bitvis frustrerande
– Jag började undersöka hur man utbildar sig till viltrehabiliterare, vilket faktiskt inte var helt enkelt. Till slut hittade jag KFV:s grundkurs och anmälde mig direkt. Därefter utbildade jag mig till djurvårdare nivå 2 och gick även kursen Sjukdomslära. Jag ville verkligen känna mig trygg i det jag gjorde.
För att få praktisk erfarenhet arbetade Therése ideellt på Fågelcentralen i Göteborg, där hon fick både inspiration och rutin. Hemma på tomten stod en liten stuga oanvänd – perfekt att rusta upp som mottagningsenhet. Men där dök en av de största utmaningarna upp.
– Länsstyrelsen i Stockholm tillhandahåller varken checklista eller tydliga instruktioner för hur en viltrehab ska vara utformad. Jag fick gissa, skicka in, få feedback och försöka igen. Jag skickade in ansökan i april 2024 – och först i april 2025 kunde de göra ett platsbesök. Det har varit en väldigt lärorik resa. Och nu när tillståndet är nära känns det fantastiskt att snart kunna öppna upp för att ta emot djur.
Ännu återstår det sista steget
Therése har ännu inte fått sitt slutgiltiga tillstånd för viltrehabilitering – men efter platsbesöket från Länsstyrelsen återstår bara några mindre justeringar. Med godkännandet inom räckhåll börjar viltrehabiliteringen ta form på riktigt, och Therése ser fram emot att få börja ta emot de
första harpaltarna.
– Många tror att harpaltar är övergivna när de hittar dem ensamma i naturen, men det är harens naturliga strategi. Honan diar sina ungar korta stunder på morgonen och kvällen, och lämnar dem däremellan gömda. Det ser ut som att de är övergivna, men i själva verket är mamman ofta nära.
Detta missförstånd gör att friska och trygga ungar ibland tas in i onödan – något som i praktiken kan innebära att de kidnappas från sin mamma.
– Det är en av våra största utmaningar – att hjälpa människor förstå att man ofta hjälper mest genom att låta bli att ingripa. Vi får lägga mycket tid på informationsarbete.
När en harpalt faktiskt är i behov av hjälp – till exempel om den är skadad eller befinner sig i trafikerad miljö – är det avgörande att den snabbt kommer till rätt vård. Här spelar samarbetet med Svenska Djurambulansen en nyckelroll.
– Jag tog kontakt med Svenska Djurambulansen tidigt i processen. Jag visste att jag inte kan vara överallt själv. Vi hade ett jättefint samtal och det var tydligt att vi delar samma värderingar.
Att få harpaltar transporterade av erfarna djurambulanser gör stor skillnad, menar Therése.
– Det gör att jag kan fokusera helt på rehabiliteringen, och samtidigt veta att djuren får en trygg resa hit. För mig betyder det också mycket på ett personligt plan – det är en känsla av samarbete och gemensamt ansvar.
Text: Eda Salihov
Foto: Therése Lindgren
