Det var i juli 2023 som matte Karin Widlund var ute på promenad med sina hundar Ace och Humla, samt sin mammas hund Vera. Vädret var härligt och de bestämde sig för att promenera på en brygga intill ett berg, och som extra sällskap hade Karin sin mamma över telefon.
När de kommit halvvägs på bryggan bestämde de sig för att vända och börja färden hemåt igen. Ace hamnar lite efter för att göra sina behov och under tiden så kliver Karin, Humla och Vera upp på stigen ovanför en liten strand. Minuterna går, men Ace dyker inte upp så Karin börjar ropa efter henne.
– Jag minns att jag sa till min mamma att Ace måste ha hittat bullpåsen som Humla höll på med tidigare när vi gick ut på bryggan. Och när jag närmar mig platsen där påsen legat får jag syn på Ace, berättar Karin.
Ace simmar ute i vattnet och över hennes huvud sitter den svarta bullpåsen. Till en början ser det nästan komiskt ut, då påsen sitter som en kockmössa på Ace huvud. Men snart inser Karin att Ace har den över ögonen och inte kan se var hon simmar. När hon är nära strandkanten börjar Karin ropa i hopp om att hon ska höra rösten och röra sig mot den. Men Ace blir förvirrad och börjar simma i cirklar, längre och längre ut. Karin väljer då att blåsa i sina visselpipor, men inte heller det hjälper Ace att lokalisera sin väg tillbaka till den lilla stranden. Karin ser att simtagen blir alltmer långsamma och inser att läget är riktigt allvarligt.
– Jag skriker till min mamma att Ace håller på att drunkna och att jag måste rädda henne. Snart har jag slängt mig ut i vattnet och kämpar med att ta mig förbi de stora stenarna som är täckta av hala alger, hela tiden med ögonen på Ace, säger Karin.
Det tar inte lång tid innan Ace slutar simma, och snart syns bara den svarta ryggen guppa i vattnet. Karin simmar så snabbt hon kan och når till slut fram. Hon vänder genast upp Ace huvud mot ytan medan hon tar den slappa kroppen i sin famn, ögonen är uppspärrade och livlösa. Samtidigt som hon simmar tillbaka mot närmsta strandkant börjar hon också göra inblåsningar i Ace mun för att försöka få liv i sin älskade hund.
När Karin väl lyckats lotsa dem båda i land så lägger hon Ace med huvudet på stranden och fortsätter göra inblåsningar. Ett litet livstecken syns i Ace ögon och Karin börjar också trycka över bröstet i kombination med inblåsningarna.
– Efter ett tag märker jag att hon lever igen, men hon är slapp. Jag ställer henne upp och klämmer åt över magen några gånger så att hon får upp vatten ur munnen. Eftersom hon inte orkar stå av sig själv så låter jag henne lägga sig ned, säger Karin.
Det är först nu som Karin kan se sig omkring. Den lilla strandsnutt de hamnat på ligger nedanför en brant klippa, och det finns inget sätt för henne att få både sig själv och Ace därifrån på ett säkert sätt. Hon plockar fram telefonen, och som tur är så fungerar både den och hörlurarna – om än dåligt. Osäker på var ifrån hon kan få hjälp så börjar Karin ringa runt, men kan inte få hjälpen hon behöver. Efter lite funderande bestämmer hon sig för att försöka med Svenska Djurambulansen.
– Jag ringer numret och följer knapphänvisningarna. Ljudet är dåligt, förmodligen på grund av vatten i telefonen, och jag hör inte riktigt vad de säger. Men efter lite chansning lyckas jag komma fram till chaufförsvolontären Mats, berättar Karin.
Mats befinner sig cirka tjugo minuter bort, och de bestämmer att han ska ringa när han närmar sig för att Karin ska kunna förklara var hon och Ace kan hittas. Under väntan ser Karin ett gult huvud sticka fram på andra sidan ett par stora stenbumlingar. Det är Humla som är orolig för vad som hänt matte och Ace. Och efter en stund kommer även Vera för att se vad det är som händer. Med tio minuter kvar innan Mats ska anlända börjar Ace skaka, och Karin blir orolig för att skadorna är så pass svåra att Ace inte kommer klara sig.
När Svenska Djurambulansen anländer får Karin klättra upp på berget för att vinka till sig Mats. Bakom har Ace satt sig upp för att se var matte tagit vägen, och det är ett gott tecken.
– Medan Mats springer ner med båren till Ace så går jag för att hämta kopplen jag lämnat på den andra stranden, tillsammans med mina skor och strumpor. Och när jag kommer tillbaka så möter alla hundar mig, även Ace. På något sätt hade Mats lyckats få upp Ace på egen hand, och för första gången känns det som om Ace ska klara sig, berättar Karin.
Väl framme på AniCura Djursjukhuset Albano så är de redan informerade om Ace och kan ta emot dem på en gång.
– Jag vänder mig mot Mats och frågar hur jag ska göra med betalningen för transporten, men han meddelar att det inte kostar något, att de jobbar ideellt. Det tycker jag är helt fantastiskt, säger Karin.
Undersökningen visar att Ace hjärta slår för snabbt och att det fortfarande finns vatten i lungorna. Veterinären lägger Ace på en värmedyna för att få upp kroppstemperaturen, och det bestäms att hon får stanna kvar på intensiven över natten med syrgas. Karin och de andra hundarna får åka hem och invänta ytterligare besked.
Senare på kvällen ringer veterinären och meddelar att Ace mår okej och att proverna ser bra ut. Och följande dag får Karin det samtal hon längtat efter. Ace mår bra och kan åka hem under eftermiddagen.
Foto: Privat. Ace nyss hemkommen från veterinären och väldigt svullen runt ögonen efter olyckan.
– Händelsen är kanske det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Ace dog där ute i vattnet. Jag är så tacksam för min Rescue Diver-utbildning och mina HLR-utbildningar som gav mig kunskapen att få liv i henne igen. Och jag är också tacksam för Mats i Svenska Djurambulansen – en riktig hjälte, säger Karin.
Ace mår idag bra och kan fortsätta gå mysiga promenader tillsammans med matte Karin och hundkompisarna Humla och Vera.
Text: Martina Svensson
Foto: Privat / Svenska Djurambulansen
