Svenska Djurambulansen verkar för att hjälpa djur i nöd. Och det gäller även på timmar när gemene man sover sött. Chaufförsvolontärerna som har jour har nämligen också detta på natten, och är redo att svara i telefon och rycka ut vid behov. Som djurägare, eller privatperson som råkar på ett skadat djur ute, ska man därför aldrig tveka på att höra av sig.
Att ha nattjour kan vara ganska speciellt för chaufförsvolontärerna. Det kan ta ett tag att vänja sig och få in god sömn på timmarna mellan larmen. Men efter ett par journätter ställer kroppen in sig på vad som gäller.
Många av de som ringer in kan vara så väl osäkra på om de kan ringa, som stressade och oroliga över det djur de önskar hjälp med. Men tillsammans med jourhavande chaufförsvolontär kan man snabbt komma fram till vad som är bäst för djuret och anordna transport när det behövs.
Ulf Syvertsen, chaufförsvolontär i Svenska Djurambulansen, berättar nedan om ett nattlarm som han minns särskilt väl.
Så kan ett nattlarm för Svenska Djurambulansen se ut
”Klockan är 01.32 på natten då en kvinna ringer från Stora Essingen om en katt som ligger och jamar i ett buskage på hennes tomt. Jag ställde några frågor om katten, ifall den kanske bara var hungrig eller sällskapssjuk. Inringaren verkar dock ha bra koll så jag litar på hennes utsaga om att katten förmodligen var skadad, och jag slängde på mig kläderna och åkte.
När jag kommer fram var det ett par människor där med ficklampor. De försökte locka fram katten som gömt sig i ett väldigt snårigt buskage med 4-5 cm tjocka stjälkar. Längst inne satt katten och pinnarna fungerade som ett stängsel, vilket gjorde det omöjligt att nå katten med håven. Jag tog på skyddshandskarna, kröp in i buskarna och försökte nå katten med ena handen. Men katten var inte alls intresserad av det. Den bet mig hårt i handen och det kändes till och med igenom den kraftiga skyddshandsken.
Efter en stund dök en ung kille upp. Han hade saknat sin katt i ett par dygn och hade nu blivit kontaktad av en granne. Killen var speciellt orolig eftersom räven håller till bland villaträdgårdarna runt om. När han kikade in i buskaget konstaterade han direkt att det var hans katt.
Vi kunde se lite blod på katten och förstod att den var skadad på något sätt. Ägaren berättade att katten lyckats ta sig förbi ett nät som satt på balkongen, och förmodligen trillat ner från fjärde våningen där de bor. Då förstod vi att den måste vara svårt skadad efter det höga fallet.
Vi människor har en övertro på att katter klarar hur höga fall som helst.
Det gör de inte. Historier om katter som har överlevt fall från 32 våningar florerar på nätet. Jo – vissa överlever – men de kan bli svårt skadade även vid betydligt lägre fall. Jag rekommenderar alltid att hålla kissarna ifrån fönster och balkonger. Jag vet inte hur många larm jag har åkt på med svårt skadade katter som trillat från sina bostäder.
Med ägaren där lyckades vi efter mycket om och men locka fram katten med favoritgodiset. Åtminstone så pass att vi med gemensam ansträngning kunde få tag på den.
Jag skyndade mig i väg till Bagarmossen och Anicuras Regiondjursjukhus och ringde dem från bilen för att förbereda dem på att vi kommer. Som alltid är de fantastiskt hjälpsamma och vänliga. Katten pep i buren och jag förstod att den hade väldigt ont. Det blir alltid ytterligare ett stresspåslag när man känner att ett djur mår dåligt och har ont. Vi vill ju fram så fort som möjligt. Tack och lov var trafikläget bra 03.15 på morgonen och vi kom fram på nolltid.
Veterinären tog emot oss direkt och jag följer med in till undersökningsrummet. Där konstaterades att kissen, som är 18 år gammal, behöver en operation som kan komma att kosta upp emot 75-80.000 kr. Till min och personalens stora överraskning säger ägaren ”Jag tar det – vi kör en operation”. Det här var naturligtvis inte väntat från personalens sida. Längre samtal följde kring att katten, vid den åldern, skulle må bäst av att slippa gå igenom en svår operation. En operation som heller inte var säker att lyckas. Efter samtalet beslutades det därför att katten skulle få somna in på plats.
Ägaren blev naturligtvis helt förtvivlad. Han berättade att han haft katten sedan han var tio år gammal då den kom som hemlös kattunge. Att köra djurambulans handlar lika mycket om att ta hand om människor/djurägare som de sjuka djuren. Jag vet inte hur många jag kramar under ett pass, men många blir det. Efter att katten fått somna in så stannade jag med ägaren och vi åkte därifrån vid 04.30. Eftersom jag inte fått in något nytt larm så valde jag att köra hem honom. En 28-årig kille som var helt förtvivlad efter att ha förlorat sin kompis sedan 18 år.
Så kan en nattutryckning se ut. En av väldigt många …”
Text: Martina Svensson
Foto: Svenska Djurambulansen
